Idag när jag inte fick tag på min make så blev jag så himla rädd att något hänt honom. Vägen till och från Bydalen är så isig och brant och en del kör av vägen o kan bli liggande utan att synas. Det var min tanke då jag inte nådde honom på luren på em. Han kom hem sent o jag vart så jädrans ängslig så jag grät när han kom hem. Så glad var jag att se honom komma hem hel.
Han undrade vad det var med mig, men jag bara krama om honom o grät o sa tusen ggr om hur mkt jag älskar honom. Det var så otroligt hemskt o magen vred om sig inuti mig att tanken ens kom att nåt hade hänt honom. Men som tur var så var det bara batteritorsk. Han hade glömt lägag på laddning igår kväll.

Men nu är han hemma o jag behöver inte vara orolig längre  att min man ska ligga i koma på ett sjukhus eller fastklämd i en bil i en snödriva i fjällen.

Jag älskar min man så otroligt mkt! Han är mitt allt.