Det är den värsta sjukdomen näst efter cancer kan jag tycka.
Jag lider av svår astma och allergi.
Idagarna har jag mårr lite sämre när jag umgås med hästarna.
Varför?
Jo för nu fäller de vinterpälsen och det är ett helvete att sköta om allt detta hår.
Varför skaffar man sig häst då kan man tycka?
jo för det är en del av läkningsprocessen och jag finenr min ro i djuren.
Dessvärre är min sjukdom något jag måste leva med.
Men så länge jag lever och bor som jag gör idag så unnar jag mig de djur jag kan ha på gården.
Skulle vilja ha alla sortens djur om jag bara hade tid, plats, råd och kunskap.
Men idag räcker det med min lille papillon och min tinker.
Det räcker gott och väl.

De + min älskling är allt jag har kvar.
Mina små syskonbarn får jag ju aldrig mer se.
Jag saknar dem så himlans mycket men inget jag kan göra åt. Det som hänt har hänt.
Och förlåtelsen är långt ifrån nära.
Men det får vi leva med.

Kanske vi adopterar? Men ingen kan vara som vår lille Sonny. Ingen kan ta hans plats i våra hjärtan.
Vår älskade lille pojk.

Tobbe och vår älskade Sonny.
Puss älskade barn, vi saknar och tänker på dig hjärtat.

---