....och fortsatt näsblod och kräks.
Jag tror att det har att göra med all dess jävla press och stress.
Klart kroppen säger ifrån någongång.
Kanske det är dax för mig och min älskling att ta lite semetser?
Man är ju inte mer än männsika, men det fattarvisst inte en del.
De tror man är som maskiner som ska funka dygnet runt.

Vi har tittat lite på att flytta till västligare länder och det jryper i kroppen för oss båda.
Inte för att vi inte trivs.
Men vi har hittat en sådan mysig stad vid havet där hela staden är omringad av berg och vatten.
Det är så himla vackert.
Kanske vi ska prova på?
Inget som håller oss kvar här ändå utom mina syskonbarn.
Men de får man ju aldrig träffa ändå...sååååå.....
Men mamma komemr man ju sakna och syskona, släkt och vänner.
Men de finns ju alltid kvar.

Gissa vart?

Är det inte vackert, så säg?