Nu jädra är åskan i full gång häruppe i Jämtland.
Fy farao vad de e läskigt.
Och stackars mamma e ensam hemma och hon avskyr åskan.

---

Lite fakta;
Med åska avses en eller flera elektriska urladdningar i jordens atmosfär som yttrar sig i ett uppflammande av ljus (blixt) och ett skarpt eller mullrande ljud (åskknallar, åskdunder, åskmuller).^[1] Dessa elektriska urladdningar alstrar mycket stor värme under bråkdelar av en sekund, vilket gör att luftens molekyler sätts i rörelse. Detta upplevs som åskmullret. Åska förekommer endast i samband med cumulonimbusmoln

Urladdningarna beror på kraftig elektrisk uppladdning av molnets olika delar. Den fysikaliska bakgrunden är inte helt klarlagd, men forskarna vet att det finns flera olika mekanismer som leder till molnens elektriska uppladdning. En av dessa bygger på existensen av kosmisk strålning i molnet. En annan på piezoelektricitet.

Kraftiga vertikalvindar med varm, fuktig luft, underkylda vattendroppar och iskristaller samt en instabil atmosfär finns alltid med i bilden. En teori är att lätta positivt laddade ispartiklar stiger med uppvindarna, medan tyngre, negativt laddade is-vattendroppar (så kallade Graupel-partiklar) och kornsnöpartiklar sjunker neråt av tyngdkraften. När kornsnöpartiklarna kommer i kontakt med vattendroppar nere i molnet överförs negativ laddning. Genom direkta mätningar har man kunnat konstatera att molnets övre delar i regel blir positivt och de nedre negativt laddade. Eftersom cumulonimbusmoln har stor vertikal utbredning, kan potentialskillnaden efterhand bli mycket stor. När luftens isolerande förmåga överskrids utlöses en urladdning, vanligtvis mellan molnets olika delar eller mellan två närliggande moln, men någon gång också mellan moln och jordytan – blixten ”slår ner”.

En förurladdning joniserar luften stötvis i ca 50 meter långa steg tills den når ca 100 meter ovanför marken. Då känns attraktionen av från ledande föremål från marken och en fångurladdning uppstår som drar sig uppåt. Denna möter förurladdningen. Kanalen är nu ledande och huvudurladdningen från marken till molnet sker med en hastighet av ungefär hundra miljoner meter per sekund (en tredjedel av ljushastigheten). Normalt sker flera urladdningar inom ett par tiondels sekunder ^[3]. Några av dessa urladdningar kan ibland utgöras av en pilblixt.

Förloppet är så snabbt att ögat inte hinner särskilja de olika momenten. En blixtkanal som kan vara 5-10 km lång bildas. Den åtföljande smällen uppstår när uppvärmningen (ca 30 000 °C) av luften längs urladdningsbanan orsakar kraftiga tryckförändringar. Bullret låter som det gör, för att vi inte nås av smällen från hela blixtkanalen samtidigt. Ljudet tar ca 20 sekunder för att utbreda sig utmed en sju kilometer lång blixtkanal. Den som är riktigt nära en blixt hör ett kanonskott och kanske till och med fräsandet från fångurladdningen. Ett moln är elektriskt långt innan det nått stadiet cumulunimbusmoln och, faktiskt, elektriciteten regnar i detta fall ner eller upplöses från moln som inte utvecklas till åska. Mycket intensiva åskväder brukar genereras av en variant av cumulonimbusmoln som kallas supercell. De är extremt ovanliga i Sverige.

Båda fenomenen skapar starka uppvindar. Små vattendroppar kan finnas i underkyld form, ända ner till -40 grader, men det krävs temperaturer på ner till -20 grader innan de börjar frysa i större omfattning.

I ett åskmoln krävs både ofrysta vattendroppar och snöflingor för att blixtar skall utlösas. Ett åskväder sträcker sig till tropopausen, där det avslutas i ett klassiskt städ. Tropopausen ligger lägst i Sverige vintertid på ca 8 000 meters höjd. Medan det i tropikerna kan sträcka sig till 15 000 meters höjd.

Luftmasseåskväder kan uppstå vid kraftig lokal uppvärmning över land – sommarens vanliga värmeåskväder skapas av termik vanligtvis på eftermiddagarna - och/eller bildas genom vertikala luftrörelser i en instabil luftmassa. Även orografiskt (orsakad av topografin) betingade luftrörelser kan skapa de uppvindar som krävs. Samma sak gäller för stora skogsbränder. Nattetid bildas ibland termik över uppvärmt hav och som kan ge upphov till åska. Detta är vanligt bland annat runt Medelhavet.

Frontåskväder uppstår genom vertikala luftrörelser vid frontpassager – vanligast i samband med kallfronter. Kallfrontsåskväder uppstår när den kalla luften pressar upp en varmare luftmassa. En vägg av sammanvuxna åskmoln kan bildas längs hela fronten – sådana åskväder är ofta mycket intensiva men kortvariga eftersom fronten är smal och rör sig snabbt (50-100 km/h). Varmfrontsåskväder är normalt lågintensiva, glesa men mera långvariga, och utan tydligt synliga åskmoln.

Åskan är mest intensiv runt ekvatorn. Frekvensen av åskväder är betydligt högre över landområden och allra intensivast i ett område i Centralafrika strax söder om ekvatorn, samt i ett bergsområde på Borneo som toppar statistiken. Den globala uppvärmningen anses öka antalet åskväder runt jorden i sin helhet. Därför är blixtfrekvensen en av måttfaktorerna på den globala uppvärmningen (växthuseffekten).

Läs vidare på Wikipedia