...Hämtade upp mamsen idag igen och hon är hemma hos oss igen =D
Så härligt att få rå om sin mor ibland och bara skämma bort henne totalt.
Det må ha varit jobbigt under ungdomen men idag är hon värd att få en förlåtelse.
Det är ju aldrig bara hennes fel det som hänt under vår uppväxt.
Idag är det glömt och förlåtet och jag är rädd om min enda mamma.
Det borde alla vara.
Vara rädda om sina nära och kära.
Livet kan tas bort från oss så fort. det har jag märkt av de senaste månaderna då vänner och bekanta lämnar jordelivet alldeles för tidigt.

Det är sorgligt att man ska vara så osams.
Varför egentligen?
Kan man inte förlåta?