...saker från när jag var liten. Men inte allt.

Mycket förtränger man när man har en pappa som gick ifrån oss och en mor som drack.
Men idag har jag förlåtit dem båda.

Allt som min mor och andra mödrar gör sämst är att ljuga för sina barn och tala otalt om sin pappa.
Min mamma sa mycke elaka saker om min far, men jag liksom trodde aldrig på henne, men ändå litade jag på vad min mor sa till mig. Jag visste ju inte bättre. Jag var ju ett barn.
Allt elakt som sas om min far har jag för länge sedan glömt och förlåtit.
Jag fick aldrig träffa min far för min mor sa att han aldrig ville se eller höra från mig.
Jag trodde henne inte, men vad skulle jag tro?
Pappa ringde ju aldrig, hörde av sig, skickade brev, hälsade på eller gjorde han det?
Jag visste inte att han försökt ringa och kom till mig men mamma hotade med en massa.

För något år sedan följde min älskade med mig till min fars och hans fru sommarställe i Raftälven.
Jag tyckte det var jättejobbigt.
Jag hade ju inte träffat pappa på 30 år.
Ingen kontakt alls.
Men tiden var inne och jag ville bara veta vem han egentligen var/är.
Han var som jag trott. Öppen,rak,rolig och helt underbar.
Synd jag missade alla år med min far. Han har gjort så mycket.

Jag pratade mycket med min far om vad som hänt och jösses vad jag fick veta vad min mor sagt och gjort mot honom som jag aldrig någonsin skulle tro min mamma, underbara mamma skulle göra.
Min mamma är allt. Men hatet kom ska ni veta.
Alkoholen kan få även den bästa att ljuga så dom tror sig själv.
Fy f-n säger jag.
Men idag har jag förlåtit dom båda och vet att mamma varit mycket sjuk.
Idag vet jag vad sjukdomen innebär och vad den kan skada en människa som har så mycket ångest.

Pappa lämnade mamma, men jag håller det inom mig själv om vad som hände.
Min älskling vet.
Men inte många fler. Min mamma vet inte att jag vet vad som hände.
Men jag har förlåtit.
Det som har hänt har hänt.
Synd bara att vi barn ska få ta skiten och höra att pappa eller mamma inte vill ha oss längre.
Men vad kan det bero på?
Ta reda på varför och prata om det.
Anklaga ingen. Ta reda på varför istället.

Men sånt kan ta en evighet.
För mig tog det 30 år att förlåta och sen söka upp min älskade pappa.
Men tiden kommer. Man mognar och blir vuxen en dag och vill veta vad som egentligen hände den dagen då pappa försvann och varför. Vems var egentligen felet?
Inte vi som barn iallafall.

Barnen blir alltid lidandes när det har med alkohol och otrohet att göra.
Det tycker jag är helt fel.
Ni föräldrar snälla ni skadar barnen mer än ni anar när ni inte tänker er för.
Barn hör och förstår mer än ni någonsin kan ana.

Jag älskar både min mor och far oavsett vad som hände emellan dom.

Jag hatar inte och anklagar inte någon för något.
Men det finns gränser om vad man får säga till sina barn.
Så är iaf jag funtad.

PS: Jag tror mamma anklaga pappa för att dämpa sin egen ångest och vill ge en dålig bild av den som var stark och lämnade problemet i tid. I det här fallet min far.
Men idag förstår jag vad som snurrar i hennes inre.
Hennes egen ångest.
Men mamma e mamma och pappa e pappa.
Ingen kan ändra på det, inte ens några futtiga lögner från någon över huvudtaget.

Alla ni barn därute. Anklaga inte far eller mor.
Det är inte ert fel utan alla dessa lögner som far illa över andra.
Sök kontakt själv om ni inte hört något från er far/mor.
Pappa/mamma saknar er åxå lika mycket men vissa kan stå ivägen för er kontakt sinsemellan.

Been there!