Så less...
2009-12-14 18:25:30/Permalink//
...på alla som ljuger runt omkring.
Speciellt när man förväntar sig rätt svar när man ställer en fråga och sett den rätta sanningen i vitögat.
Usch är det inte pinsamt att ljuga?
Mår man bra när man lägger sig på kvällen?
Får man inte ångest?
Eller kanske man ljuger så mycket för sig själv så man tror på det man säger?
Att bara sitta hemma och fundera på saker och ting kan verkligen få en person att hitta på saker. Det har man ju både hört och läst. Man har anhöriga samt utomstående som ljugit. Om helt sjuka saker kan jag tycka.
Visst har man ljugit (att min pappa var Elvis å såna saker), det har vi väl alla?
Hittat på och fantiserat?
Men att ljuga om en person eller om andra personer (gränsen går ju iaf att ljuga i vuxen ålder) i fråga så tycker jag att man lever labilt. Då tycker jag man har sjunkit lågt. Pinsamt patetiskt.
Jag kommer ihåg när min sambo ljög för ca 2½ år sen, 2 ggr t o m.
(De flesta andra partner jag haft har de flesta ljugit och varit otrogna, inte alla, men många)
Och då jag sa till honom att han aldrig fick ljuga, aldrig mer, för det finns inte i min familj, då får du gå. Direkt.
Han har aldrig ljugit sedan dess. (Man lär sig snabbt när den man lever ihop med ljuger. Man både känner det på sig och det ser man på´n om man känner denne person i fråga, man lär sig även av erfarenhet).
Han ljög för att han var rädd att han skulle få skit ifrån mig.
Men herregud, jag är snäll, jag lyssnar, jag skäller inte eller dömmer inte.
Men prata om problemen istället (det var då han upptäckte att det var tomt på hans konto och alla pengar var slut).
Han hade inte orkat tagit tag i sitt dåvarande äktenskap.
Säga upp allt, säga ifrån, sluta betala andras skulder, hyror etc. Jag fick hoppa in och säga ifrån och hjälpa honom. Att stötta, låna ut pengar, prata om saker, lyssna, lära.
Men för mig är ljuga tabu.
Ljuger man så är det lätt att tro på andra lögner och det är lätt att lära sig själv att ljuga. Sen blir det bara värre då sanningen väl kommer fram. Ljug aldrig för dig själv och framförallt inte för dina barn.
Du kommer leva i ångest över detta. Skam på er alla som ljuger och tror verkligen på det ni säger till allt och alla. Vet många som än idag ljuger för att tro att de lever så himla bra, tror på sig själv, tror att de är bäst, tror att det bara handlar om dom.
Ojojoj vilken egoism tycker jag då man ljuger för både sina barn och för andra anhöriga. Det kallar jag patestiskt och skamligt.
Been there, done that......
PS: Det har kommit drygt 2 dm snö och det fortsätter snöa. Nu kommer vintern. Ska ner till hästarna nu och ta in dem. Huvva stackars. Kommer snart.....
Speciellt när man förväntar sig rätt svar när man ställer en fråga och sett den rätta sanningen i vitögat.
Usch är det inte pinsamt att ljuga?
Mår man bra när man lägger sig på kvällen?
Får man inte ångest?
Eller kanske man ljuger så mycket för sig själv så man tror på det man säger?
Att bara sitta hemma och fundera på saker och ting kan verkligen få en person att hitta på saker. Det har man ju både hört och läst. Man har anhöriga samt utomstående som ljugit. Om helt sjuka saker kan jag tycka.
Visst har man ljugit (att min pappa var Elvis å såna saker), det har vi väl alla?
Hittat på och fantiserat?
Men att ljuga om en person eller om andra personer (gränsen går ju iaf att ljuga i vuxen ålder) i fråga så tycker jag att man lever labilt. Då tycker jag man har sjunkit lågt. Pinsamt patetiskt.
Jag kommer ihåg när min sambo ljög för ca 2½ år sen, 2 ggr t o m.
(De flesta andra partner jag haft har de flesta ljugit och varit otrogna, inte alla, men många)
Och då jag sa till honom att han aldrig fick ljuga, aldrig mer, för det finns inte i min familj, då får du gå. Direkt.
Han har aldrig ljugit sedan dess. (Man lär sig snabbt när den man lever ihop med ljuger. Man både känner det på sig och det ser man på´n om man känner denne person i fråga, man lär sig även av erfarenhet).
Han ljög för att han var rädd att han skulle få skit ifrån mig.
Men herregud, jag är snäll, jag lyssnar, jag skäller inte eller dömmer inte.
Men prata om problemen istället (det var då han upptäckte att det var tomt på hans konto och alla pengar var slut).
Han hade inte orkat tagit tag i sitt dåvarande äktenskap.
Säga upp allt, säga ifrån, sluta betala andras skulder, hyror etc. Jag fick hoppa in och säga ifrån och hjälpa honom. Att stötta, låna ut pengar, prata om saker, lyssna, lära.
Men för mig är ljuga tabu.
Ljuger man så är det lätt att tro på andra lögner och det är lätt att lära sig själv att ljuga. Sen blir det bara värre då sanningen väl kommer fram. Ljug aldrig för dig själv och framförallt inte för dina barn.
Du kommer leva i ångest över detta. Skam på er alla som ljuger och tror verkligen på det ni säger till allt och alla. Vet många som än idag ljuger för att tro att de lever så himla bra, tror på sig själv, tror att de är bäst, tror att det bara handlar om dom.
Ojojoj vilken egoism tycker jag då man ljuger för både sina barn och för andra anhöriga. Det kallar jag patestiskt och skamligt.
Been there, done that......
PS: Det har kommit drygt 2 dm snö och det fortsätter snöa. Nu kommer vintern. Ska ner till hästarna nu och ta in dem. Huvva stackars. Kommer snart.....
Kommentarer
Trackback